Den här bloggen fokuserar på Demokratiska Republiken Kongo, på de övergrepp som sker mot landets barn i det ständiga sökandet efter mineraler i landet; mineraler som gör det möjligt för Apple, Nokia m fl att tillverka och sälja mobiltelefoner, datorer med mera. Hur ser situationen i Kongo ut, och vad kan göras för att förbättra situationen för de utsatta barnarbetare som arbetar under dessa oacceptabla förhållanden?

tisdag 8 juni 2010

En historisk tillbakablick


För att skapa en förståelse för de konflikter som pågår i Kongo idag krävs en historisk tillbakablick. Nedan ges en sådan med fokus på Kongos självständighetsförklaring 1960 samt mordet på Patrice Lumumba.

1961 mördas det fria Kongos förste premiärminister Patrice Lumumba efter att ha blivit avsatt och kidnappad. Ingen har åtalats på mordet. Flera källor menar att nordamerikanska CIA varit inblandade. Lumumbas politik försvårade för internationella företag att utvinna alla de naturtillgångar som Kongo består av, och därmed röjde man honom ur vägen.

På 1950-talet kunde belgiska polisarméer ohämmat säkra sina inkomster i det belgiska Kongo, något som för övrigt pågått sedan Leopold II:s tid under sent 1800-tal (då kallat Kongofristaten och Leopold II:s privata egendom). Belgiens enda intresse var att säkra europeiska gruvbolag och plantager och de egna intäkterna man kunde skaffa sig från landet. Till slut fick den kongolesiska befolkningen nog, och med bland andra Patrice Lumumba och Joseph Kasavubu i spetsen krävde man självständighet.
Patrice Lumumba föddes 1925 i dagens Kongo-Kinshasa, och var som ung politiskt aktiv. 1958 var Lumumba en av de drivande bakom grundadet av Mouvement national congolais, MNC. Lumumba förespråkade tidigt ett tjälvständigt Kongo, fritt från Belgien.
1960 fick Lumumbas parti MNC majoritet i parlamentet och Lumumba utsågs som premiärminister. Lumumba stod i kontrast mot sina motståndare Kasavubu och Tshombe som förespråkare för en stark centralmakt och ett enat Kongo. Likt flera andra afrikanska länder blev alltså Kongo självständigt 1960 från europeiskt inflytande (officiellt sätt).

Det anordnades ett möte i januari 1960 i Bryssel, där Lumumba förespråkade en enhetlig stat medan Moïse Tshombe och dennes parti, insisterade på en federal struktur och på att fortsätta tillhöra Belgien. Åtminstone ville Tshombe bryta ut provinsen Katanga, där belgarna hade stora ekonomiska intressen bl a deras gruvbolag Union Miniére. I Bryssel överfördes dock makten till Kasavubu, moderat, kristen och västvänlig som blev Kongos president och Lumumba fick premiärministerposten.

Oroligheter bröt ut i och med självständighetsförklaringen, och Belgien sände snabbt trupper till Kongo, officiellt sätt för att bevara fred i landet. Oroligheterna kretsade bland annat om att sydprovinsen Katanga förklarade sig som självständigt, och
Lumumba sökte därmed stöd från Sovjetunionen. USA betraktade Lumumba som kommunist och därmed som deras fiende. Av den västvänlige Tshombe blev belgarna i och med oroligheterna väl mottagna att återställa ordningen och skydda den vita befolkningen i Katanga. Den 11 juli 1960 utropade Tshombe provinsen Katanga till en separat stat för att se till att naturresursera där fortsättningsvis hamnade hos belgarna och Union Miniére.


Lumumbas regering sökte då stöd i FN för ett enat Kongo. FN-aktionen fick stöd av både USA och Sovjetunionen i säkerhetsrådet och även Sverige deltog i denna FN-insats. Kanske mycket tack vare att Dag Hammarskjöld var dåvarande generalsekreterare i FN. Svenska politiker tolkade förutsättningarna för insatsen som goda då det var Kongos egen regering som begärt hjälpen samt att den godkänts i säkerhetsrådet.

Interventionen karaktäriserades av journalisten Claes J.B. Löfgren som en misslyckad brutal resa med ett gäng naiva svenska bondpojkar. Löfgren beskrev rasism, prostitution och grova brott mot mänskliga rättigheter. I svensk press vid denna tid förekom ofta även anklagelser om att de svenska soldaterna farit brutalt fram. Lumumba vädjade till FN att få tillräckligt med styrkor för att kunna återförena Kongo, då detta inte skedde vände han sig till Sovjet, vilka gav honom viss hjälp. Den 5 september 1960 upplöste Kasavubu – som var motståndare till sovjethjälpen – Lumumbas regering. Då Lumumba därefter var på väg att träffa en av sina allierade, Antoine Gizenga, blev han tillfångatagen och förd till Katanga. I januari 1961 blev Lumumba mördad av och sedemera styckad av belgiska officerare (enligt dokumentären ovan). Alltihop med CIA:s vetskap och tillåtelse.

I augusti 1961 tillsattes en annan västvänlig regering i Léopoldville med hjälp av FN och USA. Samtidigt hävdade Sovjetunionen att regeringen efter Lumumba var olaglig. I Katanga försökte FN:s sändebud, Dr Conor Cruise O´Brien att med FN trupper den 13 september oskadliggöra Tshombes separatiststyrkor. Detta ogillades framför allt i konservativa kretsar i Europa och bl a från Storbritannien menade man att det inte fanns något mandat för FN att avlägsna utländska civila vilket skulle kunna hota den Katanganesiska administrationen. Dag Hammarskjöld flög då personligen för att möta Tshombe i Katanga angående denna fråga. Hammarskjölds plan kraschade vilket har lett till spekulationer om att mäktiga europeiska bolag i Katanga var ansvariga.

Fram till 1965 pågår kampen om Kongo mellan Sovjetstödda rebellgrupper och grupper stödda av väst. Till slut får den av väst stödde Joseph Mobutu överhanden och lyckas ta kontroll över den kongolesiska armén. 1965 har dennes militärregim hela makten, vilket han behöll till 1996. Under sin period etablerade han återigen ett mer fördelaktigt klimat för Europeiska och Amerikanska företag. Det förklarar enligt historikern John Springhall hur han kunde behålla makten så pass länge.

Källor: Raoul J. Granqvist ”»Virvlande lemmar« och »goda svenskar« i Kongo i hundra år Om svensk rasism i vardande”, i Sverige och de Andra Postkoloniala perspektiv, ”Kongokrisen”, Nationalencyklopedin 2000, Springhall, John, Decolonization since 1945 the collapse of European overseas empires (New York 2001) och Andrén, Nils, Maktbalans och alliansfrihet Svensk utrikespolitik under 1900-talet (Stockholm 1996)”.

1 kommentar:

  1. naiva bondpojkar? på vilket sätt naiva? var dom bönder eller vaddå? det finns mycket väl dokumenterat vad sverige gjorde i kongo-löfgren fantiserar?

    SvaraRadera