Våra mobiler produceras under hemska förhållanden: MICAEL GRENHOLM från Diakonia

Nedan lägger jag in en artikel författad av Micael Grenholm som upplyser om situationen i Kongo och som uppmanar till ett förändrat beteende hos oss vardagskonsumenter. Miacael Grenholm är aktivist inom biståndsorganisationen Diakonia och är medlem i rättvisenätverket Speak.



Av alla världens konflikter är det den i DR Kongo som skördat flest offer sedan andra världskriget: 5,4 miljoner människor de senaste tio åren. På grund av allt våld, all undernäring och alla sjukdomar konflikterna för med sig dör 1000 kongoleser varje dag. En miljon människor befinner sig på flykt. Var tredje kvinna har våldtagits, då våldtäkt används som vapen för att förtrycka befolkningen. Efter våldtäkten tar soldaterna sina knivar eller gevärspipor och totalförstör underlivet.

FN och massvis med människorättsorganisationer är överens: metaller och mineraler som används i bärbar elektronik, dvs. mobiltelefoner, bärbara datorer, mp3-spelare, kameror, GPS-apparater etc., förlänger och förvärrar kriget i Kongo. Kongo är oerhört rikt på mineralfyndigheter som används i bärbar elektronik, t ex koltan, kassiterit och kobolt (49 % av hela världens kobolt finns i DR Kongo). Särskilt i Kivuprovinserna i öster finns det mängder av dessa naturfyndigheter. Det är i Kivuprovinserna konflikten pågår. Statens roll där är nästan obefintlig, vilket gör att gerillorna leker stat och tar kontrollen över gruvorna och beskattar arbetarna.

Detta har pågått i flera år, och FN har sedan länge uppmanat till bojkott av
kongolesiska metaller och mineraler. Ändå ser det likadant ut idag. Vi konsumenter
måste höja vår röst och kräva en märkning som garanterar att bärbar elektronik inte har bidragit till krig och kränkningar av mänskliga rättigheter. Som om det inte räckte med att de metaller och mineraler som används i bärbar elektronik bidrar till konflikterna i DR Kongo, utvinns de under vansinniga förhållanden. Gruvarbete är ett av de tyngsta och farligaste jobb som finns, men i Kongo, Zambia och andra afrikanska länder jobbar människor ofta utan någon som helst skyddsutrustning. Lönen är minimal, oftast tjänar man 1-2 dollar om dagen. Tvångsarbete och barnarbete är mycket utbrett. 50 000 barn arbetar bara med att bryta kobolt, ännu fler utvinner andra sorts mineraler. Barn är eftertraktade, de äter mindre och behöver därmed mindre lön, och de kommer in i trånga pass i gruvorna.

När barn arbetar i gruvorna kan de inte gå i skolan och lär därför syssla med gruvarbetet resten av sina liv. Detta kastar in kongoleserna i en cykel av fattigdom, beroende av elektronikindustrin. På grund av att säkerhetsrustning saknas är förstås
skador och dödsfall mycket utbrett i gruvorna, särskilt bland barnarbetarna.

Det blir inte mycket bättre när metallerna och mineralerna ska sättas ihop till en mobil. Hälften av världens mobiler produceras i Kina. Där finns lagar om att arbetare inte ska jobba under orimliga förhållanden men de efterföljs ofta inte och
staten gör inte särskilt mycket för att kontrollera att de efterföljs. Det är väldigt vanligt att en elektronikarbetare arbetar tio till tolv timmar om dagen sex till sju dagar i veckan och tjänar runt fyra kronor i timmen (det är mycket lite även med kinesiska mått mätt). Om de gör något misstag eller klagar på arbetstempot riskerar de avdrag på lönen eller till och med sparken. De kan inte protestera tillsammans eftersom oberoende fackföreningar är förbjudna i Kina.

Även om de kinesiska arbetarna inte har det lika bedrövligt som afrikanerna som gav dem råmaterialet att arbeta med så är det oacceptabla förhållanden som vi konsumenter inte kan tolerera. Det håller priserna på mobilerna, mp3-spelarna, kamerorna och datorerna nere, visst, men är vi inte beredda att betala extra för att de som gjort produkten ska få skäliga arbetsvillkor? Skulle du vilja jobba sju dagar i veckan för minimal lön? Skulle du vilja sända ut ditt barn till gruvorna?

Nej, och förhoppningsvis vill du även stoppa förhållandena i Kongos gruvor och Kinas fabriker. Men hur gör man då? Här är
lite tips:

- Påverka politiker och företagare. Det är de som har den största makten, vid sidan om konsumenterna, att förändra detta. Skriv insändare och brev, gå med i demonstrationer, var högljudd och envis så lyssnar de till slut.
Vi har redan lyckats få igenom rättvisemärkt kaffe och bananer - nu är det dags för elektronik!
- Kolla efter innan du köper elektronik. Vissa företag är mer måna om var mineralerna och metallerna kommer ifrån än andra. En rapport (den finns i kortfattad version här) från makeITfair, Swedwatch och Fair Trade Center studerade fyra svenska mobiloperatörers etiska krav på mobiler, och det visade sig att tre saknar etisk uppförandekod och att Tele2 förvisso har en men den saknar förbud mot tvångsarbete och barnarbete. Företag som Nintendo, Sony och Microsoft har kritiserats för att de knappt tar någon hänsyn till människa och miljö när de producerar sina spelkonsoler. Jag kan rada upp flera andra företag som inte är så noga med att ta hänsyn till det här (Apple, LG, Motorola, m fl) men min poäng är att om du vill köpa elektronik - kontrollera först noga företaget som producerar den.
- Köp TCO-märkt. Ett bra sätt att veta om produkten tagit hänsyn till arbetarnas villkor är att se om den är TCO-märkt. TCO är först och främst en miljömärkning som ser till att utsläppen under produktionen av elektronikvaran varit låga, att inga giftiga ämnen släppts ut i naturen etc., man ser även till att strålningen i t ex
mobiltelefoner är låg. Men för att en produkt ska få märkningen måste den ha utvunnits under schyssta arbetsvillkor. TCO skriver på sin hemsida: "För att få TCO-märket ska varumärkesinnehavaren arbeta aktivt med att förbättra arbetsförhållandena vid tillverkningen av produkten. Det inkluderar frågor som fackliga rättigheter, arbetstid, skälig lön och tvångs- och barnarbete." TCO är det närmaste rättvisemärkt elektronik vi kan komma idag. Dock är utbudet ganska litet än så länge (nästan uteslutande datorskärmar men inte en enda mobil), så vi konsumenter måste fortsätta ställa krav på producenterna.
- Köp begagnat eller inte alls. Ett effektivt sätt att inte blanda sig i all den blodsutgjutelse som sker i elektronikindustrin. Mycket av den elektronik folk gör sig av med funkar utmärkt. Genom att öka second hand-marknaden när det gäller mobiler minskar antalet som köper metaller och mineraler från orättvisemärkta, krigsdrabbade gruvor. Och självklart kan man leva mobilfri. Mp3-spelare och digitalkamera är det uppenbart att man kan bojkotta.
- Återvinn. Släng aldrig någonsin e-avfall i soptunnan, elektronik innehåller mängder med miljöfarliga gifter. När du återvinner elektroniken kan metallerna och mineralerna också användas i ny elektronik och håller industrin borta från DR Kongo. Man beräknar att runt 15 miljoner mobiler som inte längre används ligger hemma i svenskarnas byrålådor. Vi sparar väldigt mycket på jordens resurser om vi återvinner alla dessa! Enligt lag ska alla butiker som säljer mobiler även kunna ta in dem för återvinning.
- Sprid information. Detta är den viktigaste punkten. Som sagt har vi konsumenter väldigt stor makt, och grunden till problemen i elektronikgruvorna är att så få känner till dem. Folk verkar tro att mobiler växer på träd. Jag har gjort mitt bästa för att sprida information om detta här på Newsmill, nu är det din tur.
- Till din hjälp kan du fördjupa dig i ämnet på Kyrkornas globala veckas fördjupningssida samt hämta fakta från makeITfair, Fair Trade Center och Swedwatch. Se också filmerna Grand Theft Congo och Blood Coltan.

Artikel författad av Micael Grelhom
Publicerad: 2009-12-14, Uppdaterad: 2009-12-15
http://www.newsmill.se/print/15458