onsdag 31 mars 2010
lördag 27 mars 2010
onsdag 24 mars 2010
Film: Blood Coltan
Filmen "Blood Coltan" ger en inblick i hur utvinningen av koltan i Kongo kan se ut:
http://video.google.com/videoplay?docid=4473700036349997790#
http://video.google.com/videoplay?docid=4473700036349997790#
Våra mobiler produceras under hemska förhållanden: MICAEL GRENHOLM från Diakonia
Nedan lägger jag in en artikel författad av Micael Grenholm som upplyser om situationen i Kongo och som uppmanar till ett förändrat beteende hos oss vardagskonsumenter. Miacael Grenholm är aktivist inom biståndsorganisationen Diakonia och är medlem i rättvisenätverket Speak.
Av alla världens konflikter är det den i DR Kongo som skördat flest offer sedan andra världskriget: 5,4 miljoner människor de senaste tio åren. På grund av allt våld, all undernäring och alla sjukdomar konflikterna för med sig dör 1000 kongoleser varje dag. En miljon människor befinner sig på flykt. Var tredje kvinna har våldtagits, då våldtäkt används som vapen för att förtrycka befolkningen. Efter våldtäkten tar soldaterna sina knivar eller gevärspipor och totalförstör underlivet.
FN och massvis med människorättsorganisationer är överens: metaller och mineraler som används i bärbar elektronik, dvs. mobiltelefoner, bärbara datorer, mp3-spelare, kameror, GPS-apparater etc., förlänger och förvärrar kriget i Kongo. Kongo är oerhört rikt på mineralfyndigheter som används i bärbar elektronik, t ex koltan, kassiterit och kobolt (49 % av hela världens kobolt finns i DR Kongo). Särskilt i Kivuprovinserna i öster finns det mängder av dessa naturfyndigheter. Det är i Kivuprovinserna konflikten pågår. Statens roll där är nästan obefintlig, vilket gör att gerillorna leker stat och tar kontrollen över gruvorna och beskattar arbetarna.
Detta har pågått i flera år, och FN har sedan länge uppmanat till bojkott av
kongolesiska metaller och mineraler. Ändå ser det likadant ut idag. Vi konsumenter
måste höja vår röst och kräva en märkning som garanterar att bärbar elektronik inte har bidragit till krig och kränkningar av mänskliga rättigheter. Som om det inte räckte med att de metaller och mineraler som används i bärbar elektronik bidrar till konflikterna i DR Kongo, utvinns de under vansinniga förhållanden. Gruvarbete är ett av de tyngsta och farligaste jobb som finns, men i Kongo, Zambia och andra afrikanska länder jobbar människor ofta utan någon som helst skyddsutrustning. Lönen är minimal, oftast tjänar man 1-2 dollar om dagen. Tvångsarbete och barnarbete är mycket utbrett. 50 000 barn arbetar bara med att bryta kobolt, ännu fler utvinner andra sorts mineraler. Barn är eftertraktade, de äter mindre och behöver därmed mindre lön, och de kommer in i trånga pass i gruvorna.
När barn arbetar i gruvorna kan de inte gå i skolan och lär därför syssla med gruvarbetet resten av sina liv. Detta kastar in kongoleserna i en cykel av fattigdom, beroende av elektronikindustrin. På grund av att säkerhetsrustning saknas är förstås
skador och dödsfall mycket utbrett i gruvorna, särskilt bland barnarbetarna.
Det blir inte mycket bättre när metallerna och mineralerna ska sättas ihop till en mobil. Hälften av världens mobiler produceras i Kina. Där finns lagar om att arbetare inte ska jobba under orimliga förhållanden men de efterföljs ofta inte och
staten gör inte särskilt mycket för att kontrollera att de efterföljs. Det är väldigt vanligt att en elektronikarbetare arbetar tio till tolv timmar om dagen sex till sju dagar i veckan och tjänar runt fyra kronor i timmen (det är mycket lite även med kinesiska mått mätt). Om de gör något misstag eller klagar på arbetstempot riskerar de avdrag på lönen eller till och med sparken. De kan inte protestera tillsammans eftersom oberoende fackföreningar är förbjudna i Kina.
Även om de kinesiska arbetarna inte har det lika bedrövligt som afrikanerna som gav dem råmaterialet att arbeta med så är det oacceptabla förhållanden som vi konsumenter inte kan tolerera. Det håller priserna på mobilerna, mp3-spelarna, kamerorna och datorerna nere, visst, men är vi inte beredda att betala extra för att de som gjort produkten ska få skäliga arbetsvillkor? Skulle du vilja jobba sju dagar i veckan för minimal lön? Skulle du vilja sända ut ditt barn till gruvorna?
Nej, och förhoppningsvis vill du även stoppa förhållandena i Kongos gruvor och Kinas fabriker. Men hur gör man då? Här är
lite tips:
- Påverka politiker och företagare. Det är de som har den största makten, vid sidan om konsumenterna, att förändra detta. Skriv insändare och brev, gå med i demonstrationer, var högljudd och envis så lyssnar de till slut.
Vi har redan lyckats få igenom rättvisemärkt kaffe och bananer - nu är det dags för elektronik!
- Kolla efter innan du köper elektronik. Vissa företag är mer måna om var mineralerna och metallerna kommer ifrån än andra. En rapport (den finns i kortfattad version här) från makeITfair, Swedwatch och Fair Trade Center studerade fyra svenska mobiloperatörers etiska krav på mobiler, och det visade sig att tre saknar etisk uppförandekod och att Tele2 förvisso har en men den saknar förbud mot tvångsarbete och barnarbete. Företag som Nintendo, Sony och Microsoft har kritiserats för att de knappt tar någon hänsyn till människa och miljö när de producerar sina spelkonsoler. Jag kan rada upp flera andra företag som inte är så noga med att ta hänsyn till det här (Apple, LG, Motorola, m fl) men min poäng är att om du vill köpa elektronik - kontrollera först noga företaget som producerar den.
- Köp TCO-märkt. Ett bra sätt att veta om produkten tagit hänsyn till arbetarnas villkor är att se om den är TCO-märkt. TCO är först och främst en miljömärkning som ser till att utsläppen under produktionen av elektronikvaran varit låga, att inga giftiga ämnen släppts ut i naturen etc., man ser även till att strålningen i t ex
mobiltelefoner är låg. Men för att en produkt ska få märkningen måste den ha utvunnits under schyssta arbetsvillkor. TCO skriver på sin hemsida: "För att få TCO-märket ska varumärkesinnehavaren arbeta aktivt med att förbättra arbetsförhållandena vid tillverkningen av produkten. Det inkluderar frågor som fackliga rättigheter, arbetstid, skälig lön och tvångs- och barnarbete." TCO är det närmaste rättvisemärkt elektronik vi kan komma idag. Dock är utbudet ganska litet än så länge (nästan uteslutande datorskärmar men inte en enda mobil), så vi konsumenter måste fortsätta ställa krav på producenterna.
- Köp begagnat eller inte alls. Ett effektivt sätt att inte blanda sig i all den blodsutgjutelse som sker i elektronikindustrin. Mycket av den elektronik folk gör sig av med funkar utmärkt. Genom att öka second hand-marknaden när det gäller mobiler minskar antalet som köper metaller och mineraler från orättvisemärkta, krigsdrabbade gruvor. Och självklart kan man leva mobilfri. Mp3-spelare och digitalkamera är det uppenbart att man kan bojkotta.
- Återvinn. Släng aldrig någonsin e-avfall i soptunnan, elektronik innehåller mängder med miljöfarliga gifter. När du återvinner elektroniken kan metallerna och mineralerna också användas i ny elektronik och håller industrin borta från DR Kongo. Man beräknar att runt 15 miljoner mobiler som inte längre används ligger hemma i svenskarnas byrålådor. Vi sparar väldigt mycket på jordens resurser om vi återvinner alla dessa! Enligt lag ska alla butiker som säljer mobiler även kunna ta in dem för återvinning.
- Sprid information. Detta är den viktigaste punkten. Som sagt har vi konsumenter väldigt stor makt, och grunden till problemen i elektronikgruvorna är att så få känner till dem. Folk verkar tro att mobiler växer på träd. Jag har gjort mitt bästa för att sprida information om detta här på Newsmill, nu är det din tur.
- Till din hjälp kan du fördjupa dig i ämnet på Kyrkornas globala veckas fördjupningssida samt hämta fakta från makeITfair, Fair Trade Center och Swedwatch. Se också filmerna Grand Theft Congo och Blood Coltan.
Artikel författad av Micael Grelhom
Publicerad: 2009-12-14, Uppdaterad: 2009-12-15
http://www.newsmill.se/print/15458
Av alla världens konflikter är det den i DR Kongo som skördat flest offer sedan andra världskriget: 5,4 miljoner människor de senaste tio åren. På grund av allt våld, all undernäring och alla sjukdomar konflikterna för med sig dör 1000 kongoleser varje dag. En miljon människor befinner sig på flykt. Var tredje kvinna har våldtagits, då våldtäkt används som vapen för att förtrycka befolkningen. Efter våldtäkten tar soldaterna sina knivar eller gevärspipor och totalförstör underlivet.
FN och massvis med människorättsorganisationer är överens: metaller och mineraler som används i bärbar elektronik, dvs. mobiltelefoner, bärbara datorer, mp3-spelare, kameror, GPS-apparater etc., förlänger och förvärrar kriget i Kongo. Kongo är oerhört rikt på mineralfyndigheter som används i bärbar elektronik, t ex koltan, kassiterit och kobolt (49 % av hela världens kobolt finns i DR Kongo). Särskilt i Kivuprovinserna i öster finns det mängder av dessa naturfyndigheter. Det är i Kivuprovinserna konflikten pågår. Statens roll där är nästan obefintlig, vilket gör att gerillorna leker stat och tar kontrollen över gruvorna och beskattar arbetarna.
Detta har pågått i flera år, och FN har sedan länge uppmanat till bojkott av
kongolesiska metaller och mineraler. Ändå ser det likadant ut idag. Vi konsumenter
måste höja vår röst och kräva en märkning som garanterar att bärbar elektronik inte har bidragit till krig och kränkningar av mänskliga rättigheter. Som om det inte räckte med att de metaller och mineraler som används i bärbar elektronik bidrar till konflikterna i DR Kongo, utvinns de under vansinniga förhållanden. Gruvarbete är ett av de tyngsta och farligaste jobb som finns, men i Kongo, Zambia och andra afrikanska länder jobbar människor ofta utan någon som helst skyddsutrustning. Lönen är minimal, oftast tjänar man 1-2 dollar om dagen. Tvångsarbete och barnarbete är mycket utbrett. 50 000 barn arbetar bara med att bryta kobolt, ännu fler utvinner andra sorts mineraler. Barn är eftertraktade, de äter mindre och behöver därmed mindre lön, och de kommer in i trånga pass i gruvorna.
När barn arbetar i gruvorna kan de inte gå i skolan och lär därför syssla med gruvarbetet resten av sina liv. Detta kastar in kongoleserna i en cykel av fattigdom, beroende av elektronikindustrin. På grund av att säkerhetsrustning saknas är förstås
skador och dödsfall mycket utbrett i gruvorna, särskilt bland barnarbetarna.
Det blir inte mycket bättre när metallerna och mineralerna ska sättas ihop till en mobil. Hälften av världens mobiler produceras i Kina. Där finns lagar om att arbetare inte ska jobba under orimliga förhållanden men de efterföljs ofta inte och
staten gör inte särskilt mycket för att kontrollera att de efterföljs. Det är väldigt vanligt att en elektronikarbetare arbetar tio till tolv timmar om dagen sex till sju dagar i veckan och tjänar runt fyra kronor i timmen (det är mycket lite även med kinesiska mått mätt). Om de gör något misstag eller klagar på arbetstempot riskerar de avdrag på lönen eller till och med sparken. De kan inte protestera tillsammans eftersom oberoende fackföreningar är förbjudna i Kina.
Även om de kinesiska arbetarna inte har det lika bedrövligt som afrikanerna som gav dem råmaterialet att arbeta med så är det oacceptabla förhållanden som vi konsumenter inte kan tolerera. Det håller priserna på mobilerna, mp3-spelarna, kamerorna och datorerna nere, visst, men är vi inte beredda att betala extra för att de som gjort produkten ska få skäliga arbetsvillkor? Skulle du vilja jobba sju dagar i veckan för minimal lön? Skulle du vilja sända ut ditt barn till gruvorna?
Nej, och förhoppningsvis vill du även stoppa förhållandena i Kongos gruvor och Kinas fabriker. Men hur gör man då? Här är
lite tips:
- Påverka politiker och företagare. Det är de som har den största makten, vid sidan om konsumenterna, att förändra detta. Skriv insändare och brev, gå med i demonstrationer, var högljudd och envis så lyssnar de till slut.
Vi har redan lyckats få igenom rättvisemärkt kaffe och bananer - nu är det dags för elektronik!
- Kolla efter innan du köper elektronik. Vissa företag är mer måna om var mineralerna och metallerna kommer ifrån än andra. En rapport (den finns i kortfattad version här) från makeITfair, Swedwatch och Fair Trade Center studerade fyra svenska mobiloperatörers etiska krav på mobiler, och det visade sig att tre saknar etisk uppförandekod och att Tele2 förvisso har en men den saknar förbud mot tvångsarbete och barnarbete. Företag som Nintendo, Sony och Microsoft har kritiserats för att de knappt tar någon hänsyn till människa och miljö när de producerar sina spelkonsoler. Jag kan rada upp flera andra företag som inte är så noga med att ta hänsyn till det här (Apple, LG, Motorola, m fl) men min poäng är att om du vill köpa elektronik - kontrollera först noga företaget som producerar den.
- Köp TCO-märkt. Ett bra sätt att veta om produkten tagit hänsyn till arbetarnas villkor är att se om den är TCO-märkt. TCO är först och främst en miljömärkning som ser till att utsläppen under produktionen av elektronikvaran varit låga, att inga giftiga ämnen släppts ut i naturen etc., man ser även till att strålningen i t ex
mobiltelefoner är låg. Men för att en produkt ska få märkningen måste den ha utvunnits under schyssta arbetsvillkor. TCO skriver på sin hemsida: "För att få TCO-märket ska varumärkesinnehavaren arbeta aktivt med att förbättra arbetsförhållandena vid tillverkningen av produkten. Det inkluderar frågor som fackliga rättigheter, arbetstid, skälig lön och tvångs- och barnarbete." TCO är det närmaste rättvisemärkt elektronik vi kan komma idag. Dock är utbudet ganska litet än så länge (nästan uteslutande datorskärmar men inte en enda mobil), så vi konsumenter måste fortsätta ställa krav på producenterna.
- Köp begagnat eller inte alls. Ett effektivt sätt att inte blanda sig i all den blodsutgjutelse som sker i elektronikindustrin. Mycket av den elektronik folk gör sig av med funkar utmärkt. Genom att öka second hand-marknaden när det gäller mobiler minskar antalet som köper metaller och mineraler från orättvisemärkta, krigsdrabbade gruvor. Och självklart kan man leva mobilfri. Mp3-spelare och digitalkamera är det uppenbart att man kan bojkotta.
- Återvinn. Släng aldrig någonsin e-avfall i soptunnan, elektronik innehåller mängder med miljöfarliga gifter. När du återvinner elektroniken kan metallerna och mineralerna också användas i ny elektronik och håller industrin borta från DR Kongo. Man beräknar att runt 15 miljoner mobiler som inte längre används ligger hemma i svenskarnas byrålådor. Vi sparar väldigt mycket på jordens resurser om vi återvinner alla dessa! Enligt lag ska alla butiker som säljer mobiler även kunna ta in dem för återvinning.
- Sprid information. Detta är den viktigaste punkten. Som sagt har vi konsumenter väldigt stor makt, och grunden till problemen i elektronikgruvorna är att så få känner till dem. Folk verkar tro att mobiler växer på träd. Jag har gjort mitt bästa för att sprida information om detta här på Newsmill, nu är det din tur.
- Till din hjälp kan du fördjupa dig i ämnet på Kyrkornas globala veckas fördjupningssida samt hämta fakta från makeITfair, Fair Trade Center och Swedwatch. Se också filmerna Grand Theft Congo och Blood Coltan.
Artikel författad av Micael Grelhom
Publicerad: 2009-12-14, Uppdaterad: 2009-12-15
http://www.newsmill.se/print/15458
måndag 22 mars 2010
Global Witness om siutationen i Kongo
DR Congo: ex-rebels take over mineral trade extortion racket: Press Release – 11/03/2010
Former rebels from the Congrès national pour la défense du peuple (CNDP) have established mafia-style extortion rackets covering some of the most lucrative tin and tantalum mining areas in the eastern Democratic Republic of Congo (DRC), campaign group Global Witness reported today, following four weeks of research in the region.
The ex-CNDP rebels, who joined the national army in a chaotic integration process during 2009, have taken advantage of UN-backed government offensives aimed at displacing the FDLR militia from profitable mine sites. They have gained far greater control of mining areas than they ever enjoyed as insurgents, and in many cases have retained their old command structures and political agenda.
Global Witness is calling on the Congolese government to immediately remove all army units from mine sites as part of a wholesale demilitarisation of the sector. The country's international donors have so far let the government off the hook on this issue and should do more to pressure Congolese authorities to take soldiers out of the mines and away from the mineral trade.
"Last year's high profile offensives against the FDLR paved the way for high-ranking elements of the ex-CNDP to gain and consolidate access to mineral wealth. Control of the mines has effectively been transferred from one group of armed thugs to another - the main difference being that the new ones are wearing the national army's uniform," said Global Witness campaigner Annie Dunnebacke, just back from a month in eastern DRC.
"For more than a decade now, the country's mineral wealth has provided an incentive and a cash base for the conflict to continue. Unless the government and international donors implement a comprehensive strategy which tackles once and for all the economic drivers of this conflict, the local population will continue to suffer and the country's future will continue to be blighted."
Global Witness found that ex-CNDP fighters now in charge of the 212th national army brigade are pocketing tens of thousands of dollars per month from illegal taxes imposed on civilians working in and around Bisie, eastern Congo's largest cassiterite (tin ore) mine. Most of these funds are channelled directly to ex-CNDP senior officers, including brigade commander Colonel Yussuf Mboneza, and to other high-ranking elements of the national army.
In some parts of North Kivu, former CNDP commanders are running a parallel administration - effectively a state within a state - through which they are illegally levying taxes on the mineral trade and other goods. The central government has virtually no authority in these areas.
"The capacity of the former rebels to siphon off revenue from the mines means they could afford to re-arm if they decide peace no longer suits them," said Global Witness campaigner Emilie Serralta, who travelled with Dunnebacke. "This is particularly dangerous considering the ex-commanders' history of reverting to rebellion when they don't get what they want."
Global Witness found that the brunt of the extortion and abuse is borne by the region's civilian population. At the Muhinga cassiterite mine in South Kivu, diggers told researchers that they are forced to pay $10 each to the military for permission to spend a night working in the mineshafts. Diggers, many of whom are children, also have to pay the army to use dynamite and are forced to hand over an entire day's production each Thursday.
"In Muhinga, workers told us they are whipped and robbed by soldiers if they fail to pay up. The army should be protecting civilians, instead they are crippling them with illegal taxes and abuse," said Serralta.
Companies still sourcing from armed groups, governments failing to act
Global Witness also uncovered evidence that companies in eastern DRC and Rwanda are still buying goods directly from militarised mines, in spite of growing international pressure to end the trade in conflict minerals.
Some in the industry have committed on paper to greater supply chain traceability and more responsible sourcing practices, but so far companies buying minerals from eastern Congo have failed to move beyond the rhetoric and put in place credible due diligence measures.
"It's not enough for companies to rely on promises made or paperwork filled out by their suppliers. If companies want to avoid being complicit in the conflict and human rights abuses, they have to carry out investigations to find out exactly which mines the goods come from, and who has benefited from the trade," said Dunnebacke.
"Information about who controls which mine site is common knowledge in the trading towns of eastern Congo. Companies buying minerals from militarised areas cannot claim ignorance."
Recent UN Security Council resolutions have called on governments to take measures against those sourcing minerals from armed groups in eastern Congo, but so far member states have shied away from placing any companies or individuals under UN sanctions, despite abundant evidence published by the UN Group of Experts and Global Witness.
Serralta said: "Western donor governments have been very vocal about commitments to bring peace and stability to eastern DRC. But the impressive rhetoric is at odds with their persistent failure to hold to account companies in their jurisdictions that buy conflict minerals. When helping Congo involves tackling a perceived national interest, however marginal, their willingness to act seems to dissolve into thin air."
MONUC drawdown should be contingent on demilitarisation of mines
Another test of international commitment to tackle the link between the mineral trade and abuses in Congo concerns the objectives and mandate given the UN peacekeeping mission, MONUC. Over the coming weeks, UN Security Council members will be deciding on benchmarks that MONUC needs to meet before it can withdraw from DRC without triggering a relapse into instability. In light of its recent findings, Global Witness believes it is critical that these targets include comprehensive demilitarisation of the mineral sector in the east of the country.
Security Council members should also strengthen MONUC's mandate to tackle the illicit mineral trade when this comes up for renewal in May. Peacekeepers should be given the authorisation and the means, not only to monitor and inspect mineral shipments, but also to actively support government law enforcement efforts to curtail illegal activities involving the military.
Former rebels from the Congrès national pour la défense du peuple (CNDP) have established mafia-style extortion rackets covering some of the most lucrative tin and tantalum mining areas in the eastern Democratic Republic of Congo (DRC), campaign group Global Witness reported today, following four weeks of research in the region.
The ex-CNDP rebels, who joined the national army in a chaotic integration process during 2009, have taken advantage of UN-backed government offensives aimed at displacing the FDLR militia from profitable mine sites. They have gained far greater control of mining areas than they ever enjoyed as insurgents, and in many cases have retained their old command structures and political agenda.
Global Witness is calling on the Congolese government to immediately remove all army units from mine sites as part of a wholesale demilitarisation of the sector. The country's international donors have so far let the government off the hook on this issue and should do more to pressure Congolese authorities to take soldiers out of the mines and away from the mineral trade.
"Last year's high profile offensives against the FDLR paved the way for high-ranking elements of the ex-CNDP to gain and consolidate access to mineral wealth. Control of the mines has effectively been transferred from one group of armed thugs to another - the main difference being that the new ones are wearing the national army's uniform," said Global Witness campaigner Annie Dunnebacke, just back from a month in eastern DRC.
"For more than a decade now, the country's mineral wealth has provided an incentive and a cash base for the conflict to continue. Unless the government and international donors implement a comprehensive strategy which tackles once and for all the economic drivers of this conflict, the local population will continue to suffer and the country's future will continue to be blighted."
Global Witness found that ex-CNDP fighters now in charge of the 212th national army brigade are pocketing tens of thousands of dollars per month from illegal taxes imposed on civilians working in and around Bisie, eastern Congo's largest cassiterite (tin ore) mine. Most of these funds are channelled directly to ex-CNDP senior officers, including brigade commander Colonel Yussuf Mboneza, and to other high-ranking elements of the national army.
In some parts of North Kivu, former CNDP commanders are running a parallel administration - effectively a state within a state - through which they are illegally levying taxes on the mineral trade and other goods. The central government has virtually no authority in these areas.
"The capacity of the former rebels to siphon off revenue from the mines means they could afford to re-arm if they decide peace no longer suits them," said Global Witness campaigner Emilie Serralta, who travelled with Dunnebacke. "This is particularly dangerous considering the ex-commanders' history of reverting to rebellion when they don't get what they want."
Global Witness found that the brunt of the extortion and abuse is borne by the region's civilian population. At the Muhinga cassiterite mine in South Kivu, diggers told researchers that they are forced to pay $10 each to the military for permission to spend a night working in the mineshafts. Diggers, many of whom are children, also have to pay the army to use dynamite and are forced to hand over an entire day's production each Thursday.
"In Muhinga, workers told us they are whipped and robbed by soldiers if they fail to pay up. The army should be protecting civilians, instead they are crippling them with illegal taxes and abuse," said Serralta.
Companies still sourcing from armed groups, governments failing to act
Global Witness also uncovered evidence that companies in eastern DRC and Rwanda are still buying goods directly from militarised mines, in spite of growing international pressure to end the trade in conflict minerals.
Some in the industry have committed on paper to greater supply chain traceability and more responsible sourcing practices, but so far companies buying minerals from eastern Congo have failed to move beyond the rhetoric and put in place credible due diligence measures.
"It's not enough for companies to rely on promises made or paperwork filled out by their suppliers. If companies want to avoid being complicit in the conflict and human rights abuses, they have to carry out investigations to find out exactly which mines the goods come from, and who has benefited from the trade," said Dunnebacke.
"Information about who controls which mine site is common knowledge in the trading towns of eastern Congo. Companies buying minerals from militarised areas cannot claim ignorance."
Recent UN Security Council resolutions have called on governments to take measures against those sourcing minerals from armed groups in eastern Congo, but so far member states have shied away from placing any companies or individuals under UN sanctions, despite abundant evidence published by the UN Group of Experts and Global Witness.
Serralta said: "Western donor governments have been very vocal about commitments to bring peace and stability to eastern DRC. But the impressive rhetoric is at odds with their persistent failure to hold to account companies in their jurisdictions that buy conflict minerals. When helping Congo involves tackling a perceived national interest, however marginal, their willingness to act seems to dissolve into thin air."
MONUC drawdown should be contingent on demilitarisation of mines
Another test of international commitment to tackle the link between the mineral trade and abuses in Congo concerns the objectives and mandate given the UN peacekeeping mission, MONUC. Over the coming weeks, UN Security Council members will be deciding on benchmarks that MONUC needs to meet before it can withdraw from DRC without triggering a relapse into instability. In light of its recent findings, Global Witness believes it is critical that these targets include comprehensive demilitarisation of the mineral sector in the east of the country.
Security Council members should also strengthen MONUC's mandate to tackle the illicit mineral trade when this comes up for renewal in May. Peacekeepers should be given the authorisation and the means, not only to monitor and inspect mineral shipments, but also to actively support government law enforcement efforts to curtail illegal activities involving the military.
måndag 15 mars 2010
Barnarbete bakom billig hemelektronik
Publicerad 26 november 2007, SVT Rapport:
Barnarbete bakom billig hemelektronik
Barnarbete och usla arbetsvillkor döljer sig ofta bakom de låga priserna på hemelektronik i butikerna. Det upp- ger SVT:s Rapport som tagit del av en rapport från organisationen Swedwatch.
50.000 barn i åldrarna 7-18 år arbetar i Katangas gruvor i Kongo-Kinshasa med att bryta metallen kobolt, som används i mobiltelefoner, bärbara datorer och mp3-spelare. Ofta sker det utan skyddskläder och till låga löner.
En fjärdedel av världens kobolt används av elektronikindustrin. Merparten bryts i gruvor i Zambia och Kongo-Kinshasa.
Hackar för hand
Över 50.000 barn tros alltså arbeta i gruvorna i Katanga-provinsen i sydöstra Kongo-Kinshasa. Barnen får ofta de farligaste arbetsuppgifterna, som att krypa långt in i trånga gångar där de för hand hackar loss bitar av metallen kobolt.
Kobolt används i uppladdningsbara batterier som sitter i exempelvis mp3-spelare, mobiltelefoner och bärbara datorer. Mer än hälften av världens kobolt finns i det s.k. Kopparbältet i Kongo-Kinshasa och Zambia.
En stor del av produktionen exporteras till Kina, där en stor del används för framställning av batterier. Kinas koboltimport kommer till 90 procent från de två afrikanska länderna.
Frågar inte
Kina är i sin tur en av världens största tillverkare och exportörer av laddningsbara batterier för elektronik.
Enligt Swedwatch köper internationella företag batterier utan att fråga varifrån metallerna kommer.
-Till exempel Sony Ericsson är en betydelsefull slutkund för gruvföretagen. Ställer de krav på bättre villkor för arbetarna kan de påverka förhållande, säger Sara Nordbrand som är research på Swedwatch.
Utvinning av mineraler i Kongo
I östra DR Kongo finns stora mängder koltan och kobolt, mineraler som används för att tillverka bland annat mobiler och bärbara datorer. Dessa naturtillgångar har sedan en lång till exporterats ut ur landet och antalet barn som arbetar i gruvor är otroligt stort. Dagen.se skrev en artikel om dessa barns utsatthet och Sofia Walan från Sveriges kristna råd menar att situationen är akut (dagen.se):
- Otroligt många barn jobbar i gruvorna. Det är förbjudet enligt lag, men det finns ingen kontroll.
Inkomsterna från gruvorna går inte sällan till beväpnade grupper i landet - med andra ord går de pengar som man köper en bärbar dator eller en mobil för möjligen till konfliktdrabbade delar av Kongo vilket leder till en fortsatt förfärlig situation för de barn som arbetar i gruvorna där. Dödligheten är hög och arbetsvillkoren under all kritik. Sofia Walan uppmanar företag och privatpersoner att agera:
- Vi uppmanar inte att bojkotta mobilföretag, men vi vill att man ska veta att mobilen man köper har tillverkats på ett schysst sätt. Att inga barn har utnyttjats eller att inga konfliktmetaller finns i.
Frågan är enligt min mening huruvida en kunskap kring dessa omständigheter finns i Europa idag. Vilka företag är det som opererar i Kongo idag? Vilket ansvar bär Siemens, Ericsson och Nokia för det barnarbete som sker i Kongo idag?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
